Då var det gjort..

Det står i senaste numret av brukshunden att kelpien är lojal. Det var inte min hund idag. Jag skrev också för någon vecka sedan att vi skulle ha med Jenny och Ferras, och att det kanske inte var någon bra idé. Det var det inte. Grimm hade BARA ögon för Jenny. Och när hon flyttade sig var ju förvirringen total. VAR hade hon tagit vägen?!

Gruppmomenten ska jag väl inte klaga på. Raka 10:or utan problem.

FF: 6.5 - tränger vä (tittar mkt på hunden) tappar kontakt vid helomvänd. Kliar 0 stannar. Sitter ej på stegförflytt. Väldigt generöst betyg! Jag var HELT säker på att vi hade nollat FF. Totalt ofokuserad, går en halvmeter ifrån mig och tänker på allt annat än fotgående. Mitt i allt stannar han och kliar sig mot halsbandet. Herregud..

Sättande: 0 – sitter ej -  Hörde nog inte att jag pratade med honom ens…Satte sig på andra kommandot men det är ju så dags.

Ink m stå: 0 – stannar ej inom avstånd. Vaddå sa du nåt? Stannar bra på andra kommandot. Fin ingång.

Rutan: 0 – går ej in i rutan – Sprang och nosade på en spånhög istället……

Hoppapport: 7 – tvekan vid apport. Långsamt tempo ingång.

Metall: 7 – Brister i tempo både in och ut.

Vittring: 0 – Plockar upp varenda pinne och smakar på men kommer ändå med fel…….?

Fjärr: 9 – kliar sig – Hade varit en klockren 10:a om han inte hade kliat sig mot ansiktet i ett stå. Domaren sa iaf att det var dagens snyggaste fjärr

Nåja, det gick ju inte superbra för de andra heller. Pallplats (3:a av 8) med nollpris liksom…. 145 p.

Visst är jag besviken, men världen går inte under. Ska bli hemskt intressant att se hur det går imorgon. Var det Jenny som var sån jättestörning, eller är han helt enkelt inte mogen för Lkl3?

Mer..

..ja alltså, lite mer tankar som behöver ventileras (hur gör folk som inte bloggar? Ringer en vän?)

För det första känns det inte alls lika jobbigt med platsliggningen nu ett par timmar senare. Han har legat innan, och han låg efter. Han är nog inte förstörd för all framtid Och med förstörd menar jag absolut inte någon ont varesig mot Andreas eller Neo! Neo låg lugnt och tittade inte ens på Grimm, och om jag inte hade en aning, hur skulle någon annan kunna veta att att ligga brevid honom skulle vara så jobbigt att Grimm kände sig tvungen att lämna platsen..

Nog om det.

Jag tycker detta med nerver är fascinerande. Ca 2 veckor innan tävling blir jag verkligen mer eller mindre sinnessjuk. Pendlar mellan nattsvart förtvivlan till en förvissning om att vi världsbäst, kommer sätta 10:or på allt och vinna VM. Och sedan tillbaka till att allvarligt fundera på att ge upp det här med tävlingslydnad för han kommer ändå nolla varende moment och kommer aldrig lära sig någonting eller bli bättre. Tillbaka till att han alltid har förvånat mig stort (positivt) på tävling och det säkert kommer gå skitbra den här gången med.

Nu har jag ju insikt nog att inse att det är nerverna som talar, och att jag inte ska lyssna för mkt åt något håll. Vi är rätt bra (det vet jag), men absolut inte ofelbara och har lååååångt kvar. Herregud han är inte ens två än..

MEN. Någonting som verkligen gör mig vansinnig är när folk egentligen inte tränar tävlingslydnad tränar två gånger, och går in och tar ett förstapris. Och säger att det var väl inte så jäkla svårt. Hur orättvist får det vara?! Här nöter man och nöter, tillbringar större delen av sin vakna tid med att fundera ut hur man ska kunna förbättra den och den detaljen, olika metoder och belöningar, tränar 7 dagar i vecken och gärna flera pass. Borde det inte vara värt något?! Och man frågar sig Hur jävla svårt kan det vara?! Är både jag och hundarna dumma i huvudet?!

Tänker inte på någon speciell, bara att man ser det ibland och jag vill bara slå sönder något..

Men sedan vill jag bara påpeka att mina nerver är ingenting mot vad de var innan appellen. Där kan vi snacka prestationsångerst. Tror jag tänkte på det konstant i två veckor. Kan inte minnas att jag tänkte på någonting annat. Kunde inte sova, mådde illa konstant tills spåret var klart.

Alltså, Grimm och jag har tävlat tre gånger.

Först i 1:an. Där trodde jag vi skulle sumpa både ställande och läggande. Han satte 10 på båda. 187 p och klassvinst.

Sedan appellen. Jag var säker på att spåret skulle gå åt helvete. Var osäker på om vi skulle göra framförgåendet alls eftersom det inte var klart… 10-10 på spåret och.. 6.5-7 tror jag på framförgåendet. 271 p och uppflytt utan problem.

Sedan tvåan. Var säker på att han inte skulle gå in i rutan (ehm, känns det igen?) och apporteringen var katastrof. 10 på rutan, 9 ? på apporten. 187 p och klassvinst.

Jag BORDE lita på min hund. Men gör man det? Nee Man ser bara alla miljoner saker som kan gå fel. Varje liten detalj som inte är perfekt. Alla gånger han missar rutan. Alla gånger han gör klockrena rutskick försvinner liksom bara..

Bah, varför utsätter man sig..?

Jag vet också, att när jag väl tar ut hunden och värmer på tävlingsplatsen, är all nervositet borta. Då kör vi bara!

Inte bra..

Idag hade jag allvarliga planer på att stryka mig från helgens tävlingar – Grimm gick upp från platsen för första gången i världshistorien…

Jag lämnade honom som vanligt, och gick in i stugan för att titta på honom genom ett fönster. Noterar att han ser lite olustig ut, och hinner precis börja undra vad det är för fel när han är uppe på benen. Småspringer ut och möter en hund som kommer smygande med svansen mellan benen. Har tillräcklig kontroll över mina nerver för att konstantera att något inte stämmer. Han har inte gått upp för att gå till något, utan han går ifrån något. Tar honom i nackskinnet (vilket är helt normal hantering för honom) lägger vänligt men bestämt tillbaka honom och går iväg. Hinner 5 meter innan jag får rapport om att han är uppe igen. Lägger tillbaka. Upp igen. Tillslut står jag 1 meter framför honom och bara matar med köttbullar, men han smyger ändå upp och kryper fram till mig.. Där plockar jag bort honom, det blir ingen konstruktiv av det där.

Efteråt funderas det på vad som kan ha hänt. Alla var överens om att det var en rädd hund, inte en olydig. Efter lite funderande kommer vi på att det nog var Neo. Grimm och Neo (schäferhane) hamnade i diskussion över en pinne för ett par veckor senare. Grimm förlorade ett typiskt hanhundsgruff (alltså; lät illa, Grimm blev dregglig i pälsen). Eftersom promenaden var slut tänkte jag inte mer på det, utan stoppade in hundarna i bilen och glömde det hela (tror jag nämnde det i bloggen). Har inte tänkt en sekund att det skulle påverka honom, jag reflekterade inte ens över att det var Neo låg brevid oss på platsen.

Men det blev väldigt uppenbart när jag stod och pratade med Andreas, med Neo i koppel (tittade inte ens på Grimm) och Grimm försökte krypa in innanför kläderna på mig. Stod och tryckte sig mot mina knäveck och villa gömma sig mellan mina knän. Tillslut lämnade han mig åt mitt öde och gick. Han är alltså rädd för Neo.

Men som gammal hästtjej vet jag ju att det är bara upp på hästen igen. Nu tyckte jag inte att det var läge att träna med Neo, han ska liksom inte vara med på tävlingen, men jag la två platsliggningar till. Den första med Boffie (storpudelhane) och Acke (schäferhane) på en annan plan. Sedan en med Viggo (shäferhane) och Malla (tror jag, alla tre ser ju lika dana ut ) (malletik) på samma plats som innan. Grimm låg stilla på båda, andra kunde han till och med nosa lite i backen (hrm). Jag vågade gömma mig ett par 30-sekundare och på slutet en hel minut.

So far so good, men det har satt sig i huvudet på mig. Jag vill INTE att han blir osäker på tävling och kommer på att man kan gå upp. Men jag har väl iaf bestämt mig för att iom att man ”värmer upp” med sittande, har jag ju en chans att se hur han känns, och tror jag inte att han ligger är det ju bara att ta hunden och gå när det blir dags för plats. Jag skulle helst vilja lägga ett par till med andra hundar, men vet inte riktigt om jag får till det innan tävling..

Rutan då. Ja jag blir verkligen inte klok. Ibland spikrakt in, ibland vet han inte alls vad han ska göra. Hoppas på  kort gräs och tydliga rutband. Men det känns nu som ett problem av mycket mindre kalliber än mitt (antagligen icke-) problem med platsen. Mina stackars nerver..

Tjuvis!

Ja, idag har Grimm nog tjuvat på alla moment som går att tjuva på. Och jag tycker det känns bra. Det var vääääldigt varmt, och han hade ändå rejält sug på momenten. Mycket positivt tycker jag! Jag jobbar 100 ggr hellre med att han ska lägga band på sig än att han är seg/tveksam. Och jag nollar mycket hellre ett moment på tävling pga av tjuvstart, än att han inte kan utföra momentet. Eller, nolla gör vi inte, jag har inga problem att bryta honom omgående, men iaf..

Tränade med Linda på UBK idag, körde ruta, hopp-apport, metall och vittring med kommendering. På rutan tjuvar han på mitt förberedande dk (tar i nacken på honom). Det är BRA! Betyder att han är med på vad vi ska göra Ska jobba lite extra på det sista dagarna, att han bara ska titta på rutan, inte börja springa. Idag har vi kört rutan med target på 15-20 meters håll.På det avståndet ser han inte targeten, den är liten och grön och han ser den först på 5-10 meter beroende på gräshöjd.  Full pott. Han tjuvade en gång i inkallningen, så jag la tillbaka honom, och sedan låg resten av gångerna. Roligt att höra var att Linda kommenterade på att det var en stor skillnad i attityd och även tempo till rutan, kul!

På hoppapporten tjuvade han inte tror jag. Lånade Lindas apportbock, bra gripande men den var lite stor och tung tror jag (Vera är en rätt rejäl schäferdam). Inte så att det var några problem, men man såg att han fick anstränga sig lite för att hoppa med den.

Metallen tjuvade han på. Sedan helt ok gripande men lite dåligt tempo. Vittringen var denna gång inga problem. Han satt fint när jag vände mig om. Hade jag fått önska hade han fått titta lite mer på TL, nu satt han med väldigt fin kontakt med mig – nackspärr nästa.. Bad Linda att lägga lite torrisar runt pinnarna för att säkerställa att han kopplade på näsan. LUR! sa Grimm, och visade inte med en min att han såg några godisar. Lite väl övertränad? Hursomhelst rätt pinne. Första gången dreglade han lite på en annan, men tog aldrig upp den, andra gången rakt på rätt pinne. Tuggar lite på väg in, men jag tror inte jag vågar peta i det nu faktiskt, med tanke på söndagens vittring…

Sami fick köra lite ruta, en kommenderad metallapport. Åååååh, om Grimm hade haft Samis fart och gripande…. Men, å andra sidan, när Sami var i Grimms ålder kunde han fortfarande inte hålla apportbock och tänka samtidigt, så det kanske kommer

Sami fick också springa en lååååång budföring; 75-100 meter. Sprang som vinden utan tvekan ut till Linda. Sedan tog det stopp. Istället för att springa tillbaka ställde han sig bara och skällde på henne = för svårt. Andra gången skickade jag från samma avstånd, men under tiden han sprang/Linda belönade flyttade jag fram, så han bara behövde springa halva sträckan till mig. Gick bättre.

För övrigt börjar Busas löp bli till ända. Dag 21 idag och hon har fått vara ute och umgås en stund med övervakning. Grimm luktade lite på henne och var sedan inte speciellt brydd. Jag har ju hört och läst om hur hanhundar blir med löptikar; hur de blir okontaktbara, slutar äta, sitter och ylar hela dagarna och försöker bryta sig genom både dörrar och väggar. Dag 12 gick han runt och gnisslade lite, samt gik och nosade i dörrspringan ett par gånger, annars INGEN reaktion. Undrar om det är bra eller dåligt..? Rätt skönt iaf..

 

 

Bra och dåligt..

Idag har vi varit på KBK och tränat.

Började med sittande i grupp. Satt som ett ljus. De andra görde platsliggning så detblevkanske 4-5 minuter, och jag gick tillbaka och belönade kanske 1 gång i minuten. Det var bra.

Sedan skulle vi köra tävlingsmässig vittring. Då tyckte Grimm att det var superkonstigt att jag skulle vända mig om. Dåligt. Sedan kom han med fel pinne. Två gånger! Det har liksom inte hänt någonsin. Dåligt.

Sedan körde vi rutan. Konstanterar att när det blir tävlingsmässigt vill Grimm inte gå in i rutan. Dåligt.

Bestämde mig för att backa massor, körde rutan tävlingsmässigt (uppställning och skick) på 10 meter och med target. Då blev det med ens bättre. Bra.

Angående vittringen så har vi aldrig direkt tränat på att jag vänder mig, det har bara funkat, men tydligen får jag väl lägga ett par minuter på att faktiskt lära honom att det är så det ska vara. Angående fel pinne så har vi tränat rätt intensivt på avlämnande utan tugg. Då med bara en pinne. Kanske var det det han hade i huvudet? Ska köra en tävlingsmässig på onsdag också.

Varför han inte vill springa till rutan om det blir tävlingsmässigt vet jag inte. Han vet var och vad rutan är och löser jag upp honom och busar kan jag kommendera från lååååångt avstånd och vänd åt ett annat håll, och han rusar in. Kanske är det tråkigt med transporterna? Troligast är väl att jag blir annorlunda, mer dämpad och sammanbiten. Han är ju lite känslig sådär. Så nu är planen att göra det jättelätt och sedan avancera långsamt därifrån, framför allt se till att det blir rätt hela tiden. Tänker ta ett förberedande dubbelkommando på tävlingen (tar honom lätt i nacken). Jävla skitruta!

Uppdatering..

Jag hade ju en plan på vad jag skulle skriva här nu, men det glömde jag såklart lika fort. Jaja, får väl ta det gamla vanliga pratet om våran träning.

Vanligtvis innan tävling brukar mina nerver göra att jag känner att vi maniskt måste träna hela tiden, såååå mkt som måste fixas till och bli bättre, och det slutar med att vi kör 4 pass om dagen och antagligen 2 på tävlingsdagens morgon, i regel med massa prestationsångerst hos mig vilket resulterar i mindre pedagogisk träning och mindre lycklig hund. Denna gången känner jag inte så. Jag känner att moment efter moment känns ”klart”. Inte perfekt, det finns mycket kvar på alla, men så att jag känner att jag har gjort så gott jag kunnat, och inget jag gör sista veckan kommer hinna förbättra momentet. Just nu är det bara rutan och ställandet kvar att fila på, och jag vill göra ett par tävlingsmässiga sittanden i grupp. Annars känns det som att det enda jag kan göra är att jobba på attityd och förväntan, ha roligt och se till att han har en bra känsla. Vi har jobbat stenhårt och jag har verkligen gjort så gott jag kunnat, så nu gäller det att lita på mig själv och min hund. Kanske betyder det att det går åt helsike? De andra gångerna har vi ju blivit uppflyttade med god marginal. Då får det vara så. Av någon anledning har jag inte alls samma prestationskrav i 3:an som tidigare tävlingar. Visst vill jag jättejättegärna ta ett förstapris nästa helg, men det känns inte som världen går under om vi inte gör det. Däremot skulle det kännas fruktansvärt irriterande att missa det pga av att vi nollar rutan eller nåt sånt. Men men.

Vad har vi gjort sen sist då? Jo, vi nöter rutan. Jobbar med att han ska söka aktivt och hitta den även om vi inte är uppställda och han inriktad. I veckan var vi nere på banan i Håga, där passade jag på att sätta honom i bur inne i stugan så han inte skulle se var jag ställde rutan, och sedan bara ta ut honom och kommendera direkt. Ingen ledtråd alls om var rutan är (planen är ca 30 x 30 meter, så han har ju inte såååååå stor yta att leta av). Visst blev det lite snurrande, och ibland sprang han till ”den gamla” rutan, men han hamnade alltid rätt tillslut på egen hand, utan hjälp från mig. Idag jobbade vi med att göra en tävlingsmässig transport, ställa upp, och kommendera rutan, fast vi stod vända va 45 grader förbi rutan. För att han ska få förståelser för vad han ska göra och själv leta efter rutan med ögonen. Jag vet inte, det är väl okonventionellt, men om det är något jag lärt mig om tävlingslydnad och hundträning är att lyssna och titta på andra, men lita på din egen magkänsla och träna så det känns rätt för dig. Och vad jag lärt mig av Maria Brandel – titta hela tiden på hunden och utvärdera hur den reagerar på olika metoder och belöningar. Går det inte framåt, är det antagligen inte rätt metod, eller fel belöning.

Appropå fel belöning. Fick problem med metallapporten. Har inte haft den utveckling jag önskat på den (till skillnad från trä som blivit mycket bättre!), och igår kom vi tillbaka till den punkt där han bara springer ut och ställer sig över den och stirrar på mig. När han väl tar den så har han en fruktansvärd ingång. Vänder 2-3 meter innan mig och går krabbgång in till sidan.

Så.. Idag tog jag med metallapporten och grillad kyckling ut på baksidan. Problem solved. Inte någon superfart, men han griper direkt och gör rediga ingångar. Pluss att han försökte tjuva ett par gånger = motiverad. Ska köra ett eller två pass till med kyckling, sedan får det vila till tävling.

Annars kör vi en del fjärr, med fokus på stadga i skiftena. Insåg att det ju är ett par sekunder mellan varje skifte, och det är ju bra om hunden inte hunnit bjuda på 78 betéenden innan jag får kommendera.. Samt motivation – det är ju bra om han rör sig öht

Lilla fluff då? Jo han tränar på att backa! Har en plan för hans ink med ställande, som jag aldrig fick riktigt ordning på innan det försvann ur 2:an. Så nu tränar vi på att han ska backa när jag håller ut högerhanden åt sidan, med handflatan mot honom. Ska bli ett handtecken som ska få honom att tänka bakåt. Värt ett försök iaf, Sami tycker det är riktigt roligt att backa, nu när han får göra det ute. Började lära in det inne, men eftersom Sami och golv inte kommer så bra överens slutade det flera gånger med att han ramlade (hur i hela världen lyckas han liksom?!) och då var det ju självklart lite läskigt och det blev pyttepyttesteg. Nu backar han fint, lite snett åt (hans) vänster, men vafan, orka peta

Och så petar vi självklart i det mesta, som vanligt med Sami

Mer träning

Idag har vi varit och tränat. Idag igen!..

Sami tränar en del på att backa, på framförgåendet, där jag kommit så långt som till att konstantera att halten inte funkar alls.. Eller, stannar gör han ju, men han vänder runt snabbt som attan och står och plirar glatt mot mig. Hmm.. finurla lite på det där. Han har också fått göra lite uthopp för att få ut honom lite, annars vänder han gärna i luften och sitter precis bakom hindret. Verkar ge resultat! Han fick också göra lite hoppapporteringar med sneda kast. Åt höger går det alldeles utmärkt, åt vänster är det svårare

Sedan kom Maria med Piri, och vi körde sittande och plats. Grimm satt bra en dryg minut (?), sedan gick jag tillbaka och belönade, och då la han sig? Lite missförstånd tror jag.. Platsen låg han jättefint, förutom det där med kroppskontroll. Han är som en jäkla hösäck, både i sittande och i platsen! Hoppas det är en åldersgrej, och att han stramar upp sig, annars får vi nog ta tag i det där på riktigt.

Sedan fick Grimm köra en massa transporter, bara gå och ställa upp för momenten. Gick riktigt bra! Sedan lite kommenderade rutskick. Första skicket sprang han till Piris leksakslåda istället….. Men resten av skicken hamnade han rätt! Körde några hela och några med klick direkt. En gång reste han sig på ”kalla in” men stod kvar. Ska köra lite fler sådana med kommendering tror.. Sedan kollade vi av tjyvstartsstatusen på hoppapporten. Inga sådana tendenser idag! Lite metall också, och återigen, han gör det han ska, men den den ÄR ju äcklig